Det här inlägget är andra delen i en serie där jag redogör för olika system för sektorindelningar. I den första delen gick jag igenom de ledande system vi har idag för indelning av bolag i olika grupper. Det gick förstås inte att gå igenom de olika systemen utan att samtidigt ta upp en del skillnader mellan dem, men jag har försökt lämna en del till det här inlägget.
Något som slår en när man ser hur systemen är uppbyggda är att det förstås bara finns begränsat med ord för att beskriva grupper av olika bolag. Alla system använder därför liknande namn på de olika grupperna, men har kastat om dem fullständigt för att verka självständiga. De flesta är hyfsat överens om att sektor lämpar sig för den översta/de översta grupperna, och att industri passar bättre för att beskriva en subgrupp. Det tyckte däremot inte ICB när de 2005 lanserade sitt system. Å andra sidan är det lika troligt att de vände på det bara för att försöka hitta på sätt att skilja sig från GICS och TRBC, som då redan fanns på marknaden.
Strömlinjeformning
Från starten 2005, fram till alldeles nyligen, har ICB varit ett system som tagit en helt annan approach till indelningen av vissa typer av bolag. Den som har velat få exponering mot klart icke-cykliska konsumentvaror har kunnat kika på vilka bolag som finns i det som GICS kallar Consumer Staples. Övriga, cykliska konsumentvaror har istället legat under GICS sektor Consumer Discretionary. I ICB har indelningen istället strikt varit mellan Goods (Varor) och Services (Tjänster), oavsett cyklicitet. Vad som är lite lustigt är att ICB sedan 2019 har övergett denna tidigare lite opraktiska uppdelning av konsumentvaror, och numer använder exakt samma namn på de två sektorerna som GICS gör. I samma veva integrerades Russells system (RGS) i ICB. Innehållet i sektorerna är efter ändringarna också nästan identiska mellan ICB och GICS, vilket gör att det nuförtiden går att investera icke-cykliskt (eller lättare tillämpa sektorrotation beroende på var vi är i konjunkturcykeln) genom att följa ICB. Dessutom har de gjort om deras tidigare Oil & Gas-sektor till en Energy-sektor, också den med i princip samma innehåll som Energy i GICS.
I diverse informationsblad från ICB om ändringarna står hur nästan alla bolag enligt den tidigare uppdelningen har stannat kvar i respektive sektor, vilket är kraftigt överdrivet. Jag tolkar det som att ICB själva till slut insett att deras system inte alls har samma användbarhet som GICS, och att en förkrossande majoritet av alla konsumentorienterade fonder och ETF:er redan investerar efter den uppdelning som GICS har. Jag undrar hur hårt de behövde anstränga sig för att intala sig själva att dessa ändringar är deras egna, helt revolutionerande idéer. De nämner förstås ingenstans att de nu gör (nästan) precis som GICS. Är avgiften för att licensiera ett annat system verkligen större än kostnaden för att skapa och underhålla ett eget, med alla oräkneliga timmar som ska läggas varje år på att dela in nya bolag och fundera över sätt att utveckla det på? Eller är det bara prestigen som gör att många stora konglomerat envisas med att tillhandahålla egna system?
Regler bakom systemen
Även om utvecklingen definitivt går mot att systemen allt mer liknar varandra, finns det en del avgörande skillnader i deras regler för att dela in bolag. För att illustrera detta tar jag hjälp av en tabell i ett så kallat White Paper, som ETF.com gjorde under 2015.
För en stor del av bolagen (de med ett huvudsakligt affärsområde) ser principen likadan ut oavsett system: Det är omsättningen som styr.
När bolagen får fler strängar på sina lyror ökar däremot skillnaderna. TRBC har en betydligt mer regelstyrd metodik för att klassa bolag med fler än en typ av verksamhet. I TRBC är det den faktiska omsättningen eller typ av tillgångar som i större utsträckning styr vilken sektor de hör hemma i, snarare än att någon panel ska bestämma det utifrån vad som “känns” rätt (lite hårdraget). En liknande indelning verkar göras av Morningstar, enligt vad jag har kunnat hitta om det systemet (vilket inte är mycket).
Genomgången som ETF.com gjorde av de olika systemen visade även att index som bygger på sektorindelningen från TRBC är överlägsna de båda andra systemen, sett både till antalet klassade värdepapper och korrelation mellan och inom sektorer. Dessutom är bolagsvikterna i index från S&P, MSCI och FTSE Russell i regel begränsade för kunna vara investerbara för fonder som styrs av regler för hur koncentrerade deras investeringar får vara. Index från Thomson Reuters sätter inga sådana gränser, och kan därför ge en bättre exponering mot den faktiska marknaden.
Det som ligger närmast till hands framöver är antagligen att även TRBC bryter ut Real Estate som en egen Economic Sector. Eller att DJICS till slut lägger ned och helt går över till GICS (istället för att bara prata om det som de nu har gjort i 7 år).
Sammanfattning
Som jag ser på det hela så är GICS det största, äldsta och mest välanvända systemet i större delen av världen. TRBC kom några år senare och gör i mångt och mycket precis som GICS gör, men har skruvat upp kategoriseringen till 11 genom sin fullständigt överdrivna uppdelning i de 800+ olika aktiviteter jag gav exempel på i första delen. Samtidigt finns det en del smarta skillnader mot de andra systemen som gör att det ändå känns motiverat att fortsätta utveckla det. ICB däremot, kan för mig snarast liknas vid en som sitter bredvid någon på ett prov och bara kopierar svaren (framför allt efter ändringarna de gjorde 2019). Samma sak som redan finns, fast sämre… Stackars Morningstar är systemet ingen vill kännas vid. I alla jämförelser mellan olika system är det alltid bara GICS och ICB (och ibland TRBC) som nämns. Trots det används de av flera stora tjänster som jag har råkat på (däribland screenern från Yahoo Finance). Det är också oklart vilket mervärde MCS tillför eftersom det är svårt att hitta någon vettig information om det, annat än enklare beskrivningar av de olika sektorerna/supersektorerna.
Alternativ till de marknadsledande systemen
Det finns en del tjänster där ute som inte använder någon av de sektorindelningar jag har tagit upp hittills. De flesta av dem kommer visserligen från väldigt stora aktörer, men är trots det system som en privatinvesterare kanske aldrig kommer i kontakt med. Exempel på dessa är system från Bloomberg (BICS), FactSet (RBICS) och Hang Seng (HSICS). Deras sektorindelningar kan visserligen ligga till grund för en del olika index (t.ex. Hang Seng Index), men används inte i någon av de screeners jag har råkat på. Generellt har de också liknande indelningar som de jag redan nämnt.
På samma sätt som Börsdata har valt en egen indelning som passar de nordiska marknaderna, finns det aktörer som tillhandahåller screeners och har gjort liknande justeringar för att passa den amerikanska. De två jag har hittat är Finviz och Zacks, med en del intressanta skillnader mot övriga system. Finviz har exempelvis endast 9 sektorer, varav en av dem är Conglomerates, en historiskt populär företagsform i USA. Här i Sverige has dessa mer tagit formen av investmentbolag, som i övriga system kan falla under olika sektorer enligt reglerna i tabellen tidigare i inlägget. Zacks å andra sidan, har slagit på stort med hela 16 sektorer att välja mellan. Även här verkar det vara den amerikanska mentaliteten som styr då två av sektorerna är Aerospace (Defense och Military Suppliers) och Auto, Tires and Trucks, båda mycket viktiga sektorer för den amerikanska imagen.
Tänk om, tänk nytt
Naturligtvis behöver du inte ens rätta dig efter något av dessa system om du tycker att bristerna är för stora. Med tillräcklig ambition kan du kanske skapa dig en egen indelning. I det här inlägget finns en hel del intressanta kommentarer om huruvida grundtanken bakom GICS (och därmed även bakom de flesta andra system) egentligen är något att ha. Baserat på avkastningen de senaste 20 åren, och korrelationen mellan olika Industries, skapar han sedan en egen indelning i sektorer (Clusters). Resultaten skulle kunna användas på flera sätt för att utveckla ens investeringsstrategi (till exempel för att lättare se vilka typer av bolag en värde- eller tillväxtstrategi skulle lämpa sig för). Jag tycker det är ett bra sätt att tänka utanför ramarna på, men är förstås inte så enkelt att göra själv utan att behöva lägga mycket tid på det.
Nu har jag orerat klar över vilka system och alternativ till dessa som finns, och vad som skiljer dem åt. Om du undrar över hur detta är relevant för dig som privatinvesterare så rekommenderar jag att du läser den tredje delen. Där nördar jag ned mig i hur användare av Börsdata “drabbas” av detta, och om allt detta egentligen spelar någon roll…